Den som aldrig har tid att träna.
3 anledningar till varför du inte ska hålla i dig när du går på löpband.
Ibland vet man inte var nya trender föds eller vad det är som får folk att börja göra på ett visst sätt. Någon börjar sedan följer andra efter. Plötsligt gör alla det. Nåja, nästan i alla fall. Lätt att tänka att om andra gör det så måste det vara bra. Så är det inte alltid. Att hålla i sig, eller ännu värre, hänga med raka armar samtidigt som du går är inte bra. Här ska jag försöka förklara varför.
1. Du får inte lika bra resultat
Om vi kan enas om att du går på löpbandet för att träna så vill du förmodligen få ut så mycket som möjligt av din träning. Oavsett om du går för att bättra på flåset eller bränna kalorier är det en dålig idé att hålla i sig. Ju mer du rör på hela kroppen, desto bättre resultat får du. Så enkelt är det.
2. Du använder mindre muskler
Armarna ger dig stöd när du håller i dig, eller hur? Om du inte är 75+ behöver du förmodligen inte stöd när du går. Håller du i dig använder du färre muskler. Framför allt är det musklerna i magen och ryggen som inte aktiveras när du håller i dig. Men även axlarna/skulderbladen får jobba mindre. Pendla med armarna så använder du musklerna mer och tränar balansen. Och sänk farten om det känns läskigt.
3. Du sliter på kroppen i onödan
Störst risk är det att axlarna, knäna, nedre delen av ryggen och höfterna tar stryk. Framför allt om du går ofta, i högt tempo, i kombination med stor lutning på bandet. Tänk efter själv vad som händer med kroppen när du “låser fast” armarna. Den naturliga rörelsen försvinner vilket gör att belastningen på vissa delar av kroppen ökar, som i sin tur gör att skaderisken ökar.
Trend eller inte att hålla i sig, jag tycker det är synd om resultatet av träningen blir mindre bra. Helt i onödan. Det kan vi förhoppningsvis vara överens om.
Lågsäsong.
Här händer det inte mycket just nu, så titta in på Instagram om du vill hålla dig uppdaterad.
Utmaning från Johannes Sundlo.
Eller egentligen är det en utmaning från Charlotte på Runday som i sin tur fått den från Petra Månström på Maratonbloggen. Nåväl, here we go. Just, här är förresten Johannes svar.
1. Vilken typ av löpare är du?
En året-runt-löpare. Fast det kanske alla löpare är? Jag gillar årstiderna på olika sätt. Vintern är bästa tiden för att bygga mental styrka. Då växer pannbenet för varje gång man går ut i mörker, kyla, snö och slask. När våren kommer är det fantastiskt att lämna mössan hemma och välkomna ljuset. På sommaren är det liksom bara att köra på. Gillar att springa i stekhet sol även om det såklart sliter lite extra. Hösten är magisk. Friskt, massor med syre i luften och färgerna i skogen är ett kapitel för sig.
2. Hur länge har du löpt?
Mitt första löparminne är från 5:an när vi sprang en skolstafett på 800 meter. Lyckades på något konstigt sätt snubbla mig till bästa tiden av alla femmor i Örebro (ja, jag är fortfarande lite stolt över det) och fick frågan efteråt om jag inte ville börja med friidrott. Spelade redan fotboll och ishockey så det blev aldrig något med det. Löpning för mig när jag var ung var starkt förknippad med försäsongträningen som vi körde med hockeyn. Herregud vad vi sprang 70/20-intervaller.
3. Hur mycket löper du per vecka?
3-4 gånger i veckan just nu. Ibland blir det bara två pass. Ju färre pass, desto viktigare blir de mentalt för mig.
4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
Förut har jag oftast kört långpass i 5.40-tempo. Runt 5.15-5.20 känns också bra.
5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Egentligen ingenting, men jag springer i regel alltid med pulsklocka.
6. Varför springer du?
För att jag kan. För att jag mår bra av det. För att jag älskar det.
7. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Tror inte det. Fast det händer att jag glömmer så jag vågar nog inte ta gift på det.
8. Hur ofta köper du löparskor?
Alldeles för sällan. Nu har jag i och för sig tre par (ett par vanliga + två par trailskor) så det funkar ändå rätt okej.
9. Var/hur handlar du din löputrustning?
Har ingen särskild favoritbutik. Försöker konsumera mindre så jag shoppar inte så ofta.
10. Dygnets bästa springtid?
Före frukost. Gärna tidigt. Annars långpass före lunch på helgen.
11. Hur ofta tävlar du?
Nästan aldrig. Sprang mitt första lopp 2012 tror jag. I år har jag sprungit Tjurruset tillsammans med yngsta dottern. Finaste loppet förra året var Axa Fjällmaraton, som jag tänkte ta mig an i år igen om kroppen håller.
12. Vilken är favoritdistansen?
Morgonpassen som oftast är runt 6 kilometer.
13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
Nej, däremot brukar jag peppa mig med att tänka på hur jobbigt det är att plåga sig som eliten gör. Ytterst sällan som jag är i närheten av att ta i så mycket nu för tiden, så när det väl händer hjälper det mig att orka lite till. Vet att kroppen klarar det, det är ju bara hjärnan som säger nej.
14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Ensam.
15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Ett stort glas lättmjölk, vatten och en banan. Lång dusch. Blir ofta rätt sliten så resten av dagen brukar bli lugn.
16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Kör nästan bara längre intervaller. Norska intervaller på 4 x 4 minuter (3 min joggvila mellan varje) är jobbiga och bra. Gillar backträning.
17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
New York Marathon vore något. Hade startplats i år, men bestämde mig för att vänta. Kanske när jag blir äldre (!). Annars vore det kul att springa i alperna någon gång.
18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Bruce Springsteen. Då skulle jag fråga hur Born To Run kom till.
19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Sara Rönne, Anna Blomdahl och Fredrik Davidsson.
Att försöka.
Att försöka och inte lyckas är inte ett misslyckande. Inte i min värld i alla fall. Att inte försöka är däremot ett säkert sätt att inte få veta vad som är möjligt.
På söndagar springer jag gärna lite längre. Hur långt beror på vilken form jag är i. Tempot är lägre än mina övriga pass och jag hinner tänka en hel del.
Brukar aldrig springa med musik, däremot gillar jag att lyssna på podcast på långpassen. Idag blev det Husky med Ola Skinnarmo som gäst. Han pratade bl. a om hur ett äventyr kan börja utanför dörren. Att det är helt olika för var och en vad som är ett äventyr eller en utmaning.
Han berättade om flera expeditioner som inte gått i mål. Han såg det inte som ett misslyckade för det. Det är inte bara målet som är viktigt. Mycket handlar om att ha det bra längs vägen. Ola är på inget sätt ensam om att prata om hur resan i sig är målet men han fick mig ändå att tänka efter lite extra.
Allt det vi vill göra måste börja någonstans – med en vilja att göra något. För att det är roligt, utmanande, svårt eller för att vi helt enkelt bara vill. Om nu resan är målet gäller det att börja göra sin resa. Hör hur carpe diem det låter men livet är ju nu hur vi än vänder och vrider på det. Alltså finns det vissa uppsidor med att göra saker istället för att bara drömma om dem.
Herregud vad jag svamlar. Struntar i det och skriver vidare. Jag försöker ju i alla fall. Alternativet är att radera och skriva om. Precis som alternativet är att stanna hemma istället för att ge sig ut och springa när det är kallt. Även fast jag vill springa.
Om jag vill göra något (svårt) behöver jag börja någonstans. Det får gärna vara lite jobbigt på vägen. Jag vill ha kul och njuta under tiden och inte bara vara nöjd när jag når målet.
Vad försöker jag säga? You tell me. Långpasset gick väldigt bra idag. Jag njöt nästan hela vägen. Inte så att jag sprang och log, mer att jag kände mig stark och glad för att jag kan göra det jag mår bra av. Det räcker långt för mig.
#höstenergi.
November är väl inte direkt årets piggaste månad. Tror faktiskt aldrig jag hört någon säga att de älskar november. Oktober är fin höst och december är jul. November är…tung. Tänker att vi antingen kan kapitulera eller så kör vi en träningsutmaning som i alla fall på pappret har möjligheter att ge energi.
Den här utmaningen följer inget exakt program. Du får göra lite vad du vill. Huvudsaken är att du gör något. Låter det enkelt? Bra. Du tränar fem minuter eller mer varje dag under november. Allt räknas. Säg hej till #höstenergi!
Ulrika Good är copywritern som gillar ord, fulkultur och när träningen är slut. Ulrika skrev om #enfemma i våras när den pågick. Eftersom jag vet lite hur Ulrika ser på träning hörde jag av mig till henne för att bolla hur en novemberutmaning skulle kunna se ut. Fick namnet #höstenergi och några tankar som jag tyckte var så bra att jag vill dela med mig av dem.
En sak jag tänkt på är att det är en perfekt metod för alla oss som inte har träning som ett fritidsintresse, men ändå avskyr att känna oss otränade och stela.
Träning behöver inte alltid vara att åka till ett gym och klä sig i speciella kläder, helt andra saker kan göra stor skillnad. Exempelvis har man ju kommit fram till (vet inte hur vetenskapligt säkerställt det är, dock) att stå upp och jobba, istället för att sitta på sin röv hela dagen, motsvarar flera marathonlopp om året.
Och En femma gav mig resultat i såväl styrka och smidighet som tajthet och kondition. Jag är en person som lätt skulle vinna VM i att göra det lätt för mig, då blir man extra lycklig över genvägar som faktiskt funkar och ger resultat.
Vill du också träna hemma kanske #enfemma är något för dig. Om du gillar att promenera ska du göra det. Du kan simma, dansa, kramas (kärleksbrottning ftw!), hjälpa en vän att flytta eller springa en runda i skogen. Behöver du mer idéer finns en app med exempel på övningar som ger dig vardagsmotion och minskar risken för att drabbas av cancer. Dubbelwin på det!
Vi börjar imorgon, den 1 november. Det går självklart bra att haka på längs vägen. Instagramma, twittra och facebooka gärna med taggen #höstenergi. Och du, locka gärna med någon som behöver lite extra #höstenergi. The more, the merrier!
En utmaning som heter duga.
Allt är en utmaning innan vi har gjort det. Ibland kan det nästan kännas omöjligt innan. När vi väl har bestämt oss klarar vi ofta mer än vi tror.
I augusti sprang jag mitt första maraton. 43 km trail i jämtlandsfjällen. En fantastisk upplevelse på många sätt. Hade aldrig sprungit så långt tidigare. Ganska exakt en månad tidigare hade jag helt slut gått i mål efter ett lopp på 21 km.
Två dagar senare anmälde jag mig till ett maraton i fjällen. Logiskt? Kanske. Jag ville springa och känna mig stark. Känna att jag hade kontrollen under loppet. Min taktik var att gå uppför och springa resten. Det gick bra. I mål var jag lycklig och förvånansvärt fräsch.
Jag är glad att jag kom till start. Annars hade jag aldrig fått veta att man kan vara piggare i mål efter ett helt maraton än efter ett halvt.
Emelie Forsbergs plan är att överleva 16 mil. För att klara det behöver hon vara smart. Oavsett om din utmaning är att du vill springa 1 km eller flera mil, måste du börja där du är. Och vara smart. Du klarar mer än du tror. Om du vill.
Om bildäck, Inov-8 och något mer.
Överst: Här pausade jag och välte däck. Fint ställe in the middle of nowhere. Hit ska jag absolut lura med mig några vänner som vill kötta lite. Vågade mig inte på det stora däcket, den här gången.
Nere till vänster: Ser svår ut trots att jag är både glad och harmonisk.
Nere till höger: Försöker fånga bollar som fastnat på benen. Syns nästan inte. Mina trailskor heter Inov-8 X-Talon 212 och är helt fantastiska att springa i. Behöver jag skriva mer eller räcker det för att bli sponsrad, tro?
Rundan då? 11K lugn feelgood trail med några enstaka tempohöjningar. Hade enbart pulsen synlig på klockan eftersom jag inte ville se vilket tempo jag sprang i. Vid ungefär 7K stannade jag och körde lite styrka med däcken. Den här dagen vill jag komma ihåg i vinter.
Den här bloggposten är en kopia från Instagram. Tänker att eftersom inte alla är där kan det vara bra att posta här också.
Du och jag.
Vi har varit tillsammans i många år. Visst har det varit lite upp och ner ibland. Men det har alltid varit vi. Ibland är jag tjurig och trött, då hjälper du mig att le igen.
Du fylller min kropp med energi. Glädje. Jag tröttnar aldrig på dig. Du tar aldrig mer än du ger. Du förstår att jag inte alltid orkar ge järnet. Du vill att jag ska må bra. Du får mig att andas.
Du och jag, löpningen.
