Ett möte på gården.
Bor tillfälligt i Jönåker under tiden min lgh i stan renoveras. Förutom mina försök att låna wifi hos grannarna, vilket misslyckades, är mina kontakter med lokalbefolkningen väldigt sparsamma.
Jag har dock träffat en mysig farbror. Han ropade efter mig förra veckan när jag kom tillbaka efter en runda. Han berättade om när han var ung, hur mycket han tyckte om att springa. På 70-talet kom han fyra i ett terränglopp i Jönåker. Om han inte hade öppnat så hårt i första backen kunde han säkert stått på pallen. Ögonen glittrade när han berättade.
Idag kom han ut på gården när jag stod och värmde upp. Frågade hur jag mådde, om jag skulle springa långt. Vi pratade en stund om allt och inget. Han skulle gå några varv runt kvarteret och sedan ta en tupplur. Bästa stunden på dagen, sa han och log.
Säg ja.
Det är roligare att säga ja än nej. Ändå säger vi ibland nej utan att egentligen veta varför. Ofta beror det på rädsla. Rädsla för att inte veta vad som kommer hända om vi säger ja. Det känns enklare och tryggare att säga nej.
Det enkla är inte alltid bra. Vi behöver utmana oss själva för att utvecklas och växa. För att lära oss nya saker. Om oss själva och allt det andra som händer runt omkring oss.
Vår hjärna och kropp behöver stimuleras och tränas för att må bra. Idag och imorgon. Hela livet. För att lyckas behöver vi säga ja oftare än nej till det som utvecklar oss.
När någon frågar om du vill träna med honom eller henne får du hjälp att säga ja till dig själv. Någon vill hänga med dig, göra något kul tillsammans, och vill att du ska må bra.
Kanske är det du som frågar nästa gång.
Våga.
Funderar över hur knasig jag är som vill fast jag är så rädd. När jag tänkt klart så ler jag. Det kommer bli bra. Om jag inte försöker så får jag aldrig veta.