Jag är pappa till två tjejer. Sandra, snart 17 år och Linn, som fyller 20 år idag!
Det här inlägget är inte helt lätt att skriva. Hoppas det kan ge några tanker kring hur det går att göra annorlunda som förälder.
Såhär. Jag växte upp med sport. Det var sport, sport, sport. Höll på med tennis, basket, pingis, fotboll och ishockey. Inte samtidigt, jag provade det ena efter det andra. Sen blev jag tränare.
Idrotten har gett mig massor. Glädje, kompisar, upplevelser och tårar. Allt i en salig röra. Erfarenheter som jag tagit med mig och som har gjort att jag är den jag är idag.
Vet egentligen inte varför jag pratar om mig själv när jag skulle ge mirakelformeln för hur du som förälder får ditt barn att tycka om att träna. Kan väl säga att jag inte har lyckats så bra. Jag ville såklart väl, men det uppfattades som något annat. Som tjat. Mitt prat om träning fick inte helt oväntat motsatt effekt.
Jag gillar att träna. Mina barn gör det inte. Inte som jag i alla fall. Har insett det nu. Eller egentligen insåg jag det för länge sen, det har bara tagit lite tid att landa i att min ambition var just min och inte mina barns.
Mina barn är fantastiska, precis som alla andra barn är. De kan en massa saker om kroppen och hur de ska göra för att må bra. Det har jag, tillsammans med deras mamma och alla andra i dess närhet, lyckats ge dem. Och så har de själva skaffat sig kunskap om träning och hälsa. De är smarta helt enkelt. De tycker fortfarande att jag är jobbig när jag blir så där larvigt pigg och glad när jag får träna. Men innerst inne tror jag att vi accepterar varandras olikheter och det känns bra. De är stora nu. Jag kommer fortfarande fråga då och då om vi ska träna ihop. Nuförtiden händer det ibland att de frågar mig om jag ska med och träna. Ibland. Något gjorde jag kanske rätt ändå.
Jag har mitt driv, min passion. Det är inte deras passion. Så enkelt var det med det.
Det här är nr. 006 av 100 inlägg i utmaningen #Blogg100.