Att försöka.

Att försöka och inte lyckas är inte ett misslyckande. Inte i min värld i alla fall. Att inte försöka är däremot ett säkert sätt att inte få veta vad som är möjligt.

På söndagar springer jag gärna lite längre. Hur långt beror på vilken form jag är i. Tempot är lägre än mina övriga pass och jag hinner tänka en hel del.

Brukar aldrig springa med musik, däremot gillar jag att lyssna på podcast på långpassen. Idag blev det Husky med Ola Skinnarmo som gäst. Han pratade bl. a om hur ett äventyr kan börja utanför dörren. Att det är helt olika för var och en vad som är ett äventyr eller en utmaning.

Han berättade om flera expeditioner som inte gått i mål. Han såg det inte som ett misslyckade för det. Det är inte bara målet som är viktigt. Mycket handlar om att ha det bra längs vägen. Ola är på inget sätt ensam om att prata om hur resan i sig är målet men han fick mig ändå att tänka efter lite extra.

Allt det vi vill göra måste börja någonstans – med en vilja att göra något. För att det är roligt, utmanande, svårt eller för att vi helt enkelt bara vill. Om nu resan är målet gäller det att börja göra sin resa. Hör hur carpe diem det låter men livet är ju nu hur vi än vänder och vrider på det. Alltså finns det vissa uppsidor med att göra saker istället för att bara drömma om dem.

Herregud vad jag svamlar. Struntar i det och skriver vidare. Jag försöker ju i alla fall. Alternativet är att radera och skriva om. Precis som alternativet är att stanna hemma istället för att ge sig ut och springa när det är kallt. Även fast jag vill springa.

Om jag vill göra något (svårt) behöver jag börja någonstans. Det får gärna vara lite jobbigt på vägen. Jag vill ha kul och njuta under tiden och inte bara vara nöjd när jag når målet.

Vad försöker jag säga? You tell me. Långpasset gick väldigt bra idag. Jag njöt nästan hela vägen. Inte så att jag sprang och log, mer att jag kände mig stark och glad för att jag kan göra det jag mår bra av. Det räcker långt för mig.